Jag lovade att vi skulle börja prata om psykisk ohälsa, och det har jag inte glömt. Den här gången tänkte jag berätta om mina ångestattacker. Jag har haft ungefär tre-fyra stycken, och egentligen finns det ingen speciell anledning till varför dom kommit. Det är alltid sprit som har utlöst dom (därför dricker jag inte längre starksprit), och det slutar alltid i tårar och andningsproblem. Jag kan inte andas, hyperventilerar och skrämmer dom som är mig nära. Det enda som hjälper är sömn, men att försöka somna med en panikångest är inte det lättaste.
Det som hjälpt mig när jag fått en panikångestattack är:
- Prata med en närstående. De gånger jag inte haft någon jag älskar nära mig har jag ringt någon. Det finns alltid någon i ditt liv som svarar vilken tid som helst på dygnet. Ring mig annars, jag svarar alltid.
- Andas i en papperspåse. Det fungerar faktiskt.
- Försök inte lösa världsproblemen mitt i ångestattacken. Det som känns som ett skitstort problem är oftast rätt obetydligt när du sovit några timmar. Ingenting är så hemskt som mitt i en ångestattack.
- Sov. Somna. Efter ovanstående punkter somnar jag alltid av utmattning.
- Få inte ångest nästa dag över din ångestattack. Har jag pratat med någon under ångesten har jag pratat med hen nästa dag också och sagt som det är. Att det var ångesten som pratade, inte jag.
Det är läskigt, och jag försöker att inte hamna i situationer som kan utlösa mina panikångestattacker, som började komma ibland efter att Jonas gick bort. Men ibland så hamnar man där ändå, mitt i panikångesten. Jag behöver oftast någon som håller i mig, hårt, och inte släpper taget. En gång var det nära att jag fick åka in till akuten, men det gick det också. Min fina vän hjälpte mig att andas, att tvingas andas i hennes takt var det som fick min egen andning under kontroll. Och det faktum att hon inte var rädd, utan väldigt rationell och fin.
Vad hjälper er när ni får en panikångestattack?
